Om tiggare

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Hotenanny Singers låg på svensktoppen i 52 veckor med dikten av Dan Andersson i början av 1970-talet. Då hade man svårt att tänka sig tiggare på gatorna i Sverige. Tiggare var något som fanns i långt-bort-i-stan, i fjärran utlandet och hur kunde de rika där leva med att se dessa fattiga människor på gatorna utan att göra något? Nu är det annorlunda. Sverige är mer en del av världen och fattiga EU-medborgare är i sin fulla rätt att söka lyckan här. Det syns. De sitter på Nils Ericssons-platsen, vid ICA och på andra ställen. Jobbigt att se för många. Så jobbigt för somliga att se att de vill skicka tillbaka de allra fattigaste till de fattiga områden där de hör hemma… helst ihop med de flyktingar som sökt sig hit undan krig och förföljelse i hemlandet. Ja, så får vi ju en bättre värld - med strutsmetoden. Det man inte ser finns inte. Nej, bättre kan vi. Bättre måste vi kunna. Tage Danielsson beskriver i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, hur ”ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.” På samma sätt ger det faktiskt givaren en känsla av inre tillfredsställelse och välbehag att ibland sträcka ut en hand och hjälpa en behövande. Det verkar vara något som kommit i skymundan i vår moderna, mestadels välordnade tillvaro.