Om den svenska modellen

För att få en debatt på en högre nivå, motionerade jag till Centerpartiet för en utveckling av ”den svenska modellen” med dispositiva lagar som kompletteras av kollektivavtal till Finlands modell, som är liknande men verkar stabilare med allmänbindande kollektivavtal. Skickade också en liknande motion till Unionen. Tyvärr kunde jag inte vara med på kretsens årsmöte och försvara motionen, utan den avslogs, tydligen till följd av protester från CUF. Tråkigt för jag hade gärna sett ett svar både från Centerstämman och från Unionens kongress, som också hålls i år.Här är bakgrundsbeskrivningen:

”Sveriges näringsliv är oerhört internationaliserat och vi är sedan ett par decennier en del av EU. Svenska företag verkar i många andra länder samtidigt som företag från allehanda länder köper eller startar verksamhet i vårt land. Vi har också många nya svenskar från olika håll i världen som startar bolag och anställer personal. Det innebär en på många sätt positiv och kreativ utveckling av vårt näringsliv. Ungefär 25 % av de privatanställda i Göteborgsområdet arbetar i utländskt ägda företag*. Trots förändringarna och en alltmer sammanlänkad värld har vi behållit det unika system som vi kallar ”den svenska modellen” där väldigt stor del av villkoren för de anställda i dessa bolag avtalas branschvis och genom frivilligt slutna kollektivavtal.  Branschvisa överenskommelser ger oöverträffat lämpligast villkor för varje del av näringslivet. Seriösa företag följer naturligtvis branschpraxis, men just att delar av anställningsvillkoren är en praxis och inte lag kan göra det svårt att för utländska ägare att förstå varför man ska t ex ge anställda minst den avtalade minimilönen, följa den maximala övertidsgränsen eller betala in till avtalspensionen. Så länge det är frivilligt att tillämpa avtalsvillkoren finns också hela tiden en risk att en mindre seriösa företag helt enkelt väljer att tjäna mer pengar genom att dumpa anställningsvillkoren.  Vad gäller den offentliga sektorn finns risken att mindre seriösa företag i offentliga upphandlingar lägger anbud, som baseras på låga kostnader på grund av bristfälliga anställningsvillkor. Det kan ge en kortsiktig besparing, men samhälleliga kostnader visar sig senare i notan för sjukskrivningar och ohållbart låga pensioner.”

Om svensk rasism

Efter EU-valet verkar etablerade debattörer och politiker vara ense. Inte kan väl 10 % av svenskarna vara rasistiska? De har nog bara inte förstått vad de röstat på. Jaså?
Men vi som inte levt i decennier i politiskt korrekta sammanhang har ju sett och hört en del annat. Det har varit negerhistorier och vandringssägnen om hur invandrare brutit upp parketten i vardagsrummet för att odla potatis, varningar för utländska killar, krogvakter som inte får släppa in mörka killar för då kommer inte svenska tjejer, berättelser om hur välsituerade familjer efter kriget sållade bort foton med Hitlerhälsningar ur albumen och taggar med BSS vid busshållplatserna. Listan kan göras lång. Förr skulle svartskallarna från Italien åka hem, sedan var det grekerna, turkarna, iranierna och nu somalierna som inte är som oss. Sverige har ju haft invandring från många håll genom årens lopp och vartefter grupperna etablerat sig i samhället så har rasismens fokus flyttats till en ny grupp. 

Nej, 10 % känns tyvärr ganska logiskt och nu har alltså svenska SD ett mandat i EU parlamentet.  Där finns redan främlingsfientliga partier från andra länder. Undrar om de betänkt att de måste umgås med utlänningar varenda dag i Bryssel?