Om tågtrafiken

Måste nog väcka liv i bloggen igen... är fortfarande irriterad... över det här t ex:

Nu i december blir det fler tågstopp i Åsa och längre tåg. Visst, det är ju bra, men likväl är det bara en halvmesyr för kollektivtrafiken i södra Kungsbacka. Vissa lokalpolitiker slår sig för bröstet och är nöjda med det höga antalet resande i Åsa. Men hade man byggt en station i Fjärås som planerades på 1990-talet, så hade ju resandetalet lätt kunnat vara det dubbla.  Området Fjärås-Förlanda-Gällinge-Hanhals har ungefär samma antal boende som Åsa-Frillesås och i stort sett i varje hushåll pendlar en eller båda vuxna och kanske en studerande. Dessutom byggs hela tiden fler bostäder, snart även ett par större projekt i centrala Fjärås. Alla ska ut på motorvägen eller genom hela Kungsbacka till Hede. Det är inte mycket till pendlarservice. Nej, det långsiktiga hållbara är att köra pendeltåget hela vägen till Varberg. Då kan man lägga fler stopp utan att bromsa hastigheten i fjärrtrafiken med Öresundstågen. Spår 1 i förbi Kungsbacka är närmast oanvänt. Marken i Sätinge ligger där den ligger.  Men när kommer den spaden i jorden?

Om den svenska modellen

För att få en debatt på en högre nivå, motionerade jag till Centerpartiet för en utveckling av ”den svenska modellen” med dispositiva lagar som kompletteras av kollektivavtal till Finlands modell, som är liknande men verkar stabilare med allmänbindande kollektivavtal. Skickade också en liknande motion till Unionen. Tyvärr kunde jag inte vara med på kretsens årsmöte och försvara motionen, utan den avslogs, tydligen till följd av protester från CUF. Tråkigt för jag hade gärna sett ett svar både från Centerstämman och från Unionens kongress, som också hålls i år.Här är bakgrundsbeskrivningen:

”Sveriges näringsliv är oerhört internationaliserat och vi är sedan ett par decennier en del av EU. Svenska företag verkar i många andra länder samtidigt som företag från allehanda länder köper eller startar verksamhet i vårt land. Vi har också många nya svenskar från olika håll i världen som startar bolag och anställer personal. Det innebär en på många sätt positiv och kreativ utveckling av vårt näringsliv. Ungefär 25 % av de privatanställda i Göteborgsområdet arbetar i utländskt ägda företag*. Trots förändringarna och en alltmer sammanlänkad värld har vi behållit det unika system som vi kallar ”den svenska modellen” där väldigt stor del av villkoren för de anställda i dessa bolag avtalas branschvis och genom frivilligt slutna kollektivavtal.  Branschvisa överenskommelser ger oöverträffat lämpligast villkor för varje del av näringslivet. Seriösa företag följer naturligtvis branschpraxis, men just att delar av anställningsvillkoren är en praxis och inte lag kan göra det svårt att för utländska ägare att förstå varför man ska t ex ge anställda minst den avtalade minimilönen, följa den maximala övertidsgränsen eller betala in till avtalspensionen. Så länge det är frivilligt att tillämpa avtalsvillkoren finns också hela tiden en risk att en mindre seriösa företag helt enkelt väljer att tjäna mer pengar genom att dumpa anställningsvillkoren.  Vad gäller den offentliga sektorn finns risken att mindre seriösa företag i offentliga upphandlingar lägger anbud, som baseras på låga kostnader på grund av bristfälliga anställningsvillkor. Det kan ge en kortsiktig besparing, men samhälleliga kostnader visar sig senare i notan för sjukskrivningar och ohållbart låga pensioner.”

Om slips

Män med viktiga positioner bär slips. På huvudkontoret diskuterades klädsel på senaste chefsmötet. ”Casual business” hade påbjudits sista dagen och vad som hände då. Minsann kom inte en dansk herre utan slips! Han var dock den ende för ve och fasa; ”casual” kan väl ändå inte betyda utan slips? Nej, för övriga betydde det uppenbarligen något annat – typ att det inte behövde vara en hel kostym; kavaj och udda byxor: ja, annan färg än vit på skjortan: ja, men slipsfritt? Nej, otänkbart.

Nåväl, hem till västkusten igen och iväg som lokalpolitiker på skolledarkonferens. Kontrasten var påfallande. Inte en enda slips syntes till och det var inte för att herrar saknades. Nej, där vara både kvinnor och män med högre ställning i den kommunala skolvärlden. Men, män med viktiga positioner bär ju slips? Fäder med viktiga arbeten bär slips. Elever ser fäder med viktiga arbeten bära slips men skolpersonalen bär aldrig slips. Har de kanske inte viktiga arbeten i skolan? Jo, med den betydelse lärare och andra pedagoger kan ha för barnens framtid borde också pedagoger knäppa skjortan och knyta på sig slips.

Om vardagen

Kära Dagbok!
Idag var det en vanlig dag, eller nästan vanlig i alla fall, för det blevingen tågresa på morgonen. Så här i semestertider går det faktiskt att köra till Göteborg. Man  kommer fram på en halvtimme istället för att det tar en timme i vanliga fall. P-platser finns det också. Det är skönt.  Att arbeta är väl en sak. Det genererar ju en inkomst, men att slösa livstid på resor till och från arbetet är banne mig trist.

Tre dagar tog det annars. Att komma tillbaka till rutinerna alltså. Knappt hinner man innanför dörren på jobbet innan problemen hopar sig.  Det är kongestion i en hamn och eldsvåda i en annan. En felmanifestering här och en saknad friställan där blandas med ändrade ankomstdagar och en och annan kortskeppad container. Om gemene man insåg allt som faktiskt kan hända under en transport skulle de kanske åka själva och lämna sina paket.  Lite lugnt är det ändå på mailen och viss eftersläpning är det förstås på en del arbetsuppgifter, men Göta Älvbron ser ut som vanligt under grå himmel, så det känns lite som höst. Det blir inget utebad, men istället en sväng till simhallen på hemvägen.
Förhoppningsvis ska det ändå bli en riktigt go’ sommarvecka till i augusti. All semester är inte slut.

Om peak(ar)

Enligt Internationella Energirådet passerade vi Peak Oil år 2006. Då uppnåddes den maximala råoljeproduktionen i världen. Enligt GP här om dagen har vi nu även passerat Peak Car. Vi köper fortfarande bilar och använder dem givetvis. Körsträckan minskar dock och bilen har förlorat mycket av sitt värde som statussymbol i konkurrens med många av dagens IT-prylar.

Frågan är om vi inte även passerat Peak Computor. Visst, vi använder datorer och andra IT-attiraljer som aldrig förr och nya program utvecklas hela tiden. Men, när datorerna kom var meningen att de skulle snabba på och underlätta arbete som många gånger var repetitivt och enahanda. I de nya program som fortsätter att komma ut på marknaden och på arbetsplatserna byggs in allt fler finesser. Det är allt fler chefer och myndigheter som vill ha ut allt mer detaljerad statistik och information av olika slag. Följaktligen måste då någon stansa in all denna detaljerade information i första ledet. Inte får det bli fel heller. En nuffra fel i ett statnummer eller ett stavfel får följder som stoppar upp hela processen. Allt fler spärrar byggs in i systemen. Kontrollmanin har tagit över.  Ingenstans ska det gå att göra fel. Vackert tänkt måhända, men vart tog effektiviteten vägen? Den snabbare ärendehanteringen? Den som stansar in kan väl skriva lite mer och fortare? Ojdå, blev det stressigt?

Tyvärr, detaljkraven och spärrarna har blivit så vanliga och så många att varenda tjänstemans arbete blivit tungrott. Problemen är tydligen de samma i de flesta yrkeskategorier. Vi fastnar i kodandet av ett fält på skärmen istället för att skicka godset vidare, få iväg fakturan, möta patienten, utvärdera elevens framsteg eller förmedla ett jobb. Ja, Peak Computor är nog passerat det med.