Om den svenska modellen

För att få en debatt på en högre nivå, motionerade jag till Centerpartiet för en utveckling av ”den svenska modellen” med dispositiva lagar som kompletteras av kollektivavtal till Finlands modell, som är liknande men verkar stabilare med allmänbindande kollektivavtal. Skickade också en liknande motion till Unionen. Tyvärr kunde jag inte vara med på kretsens årsmöte och försvara motionen, utan den avslogs, tydligen till följd av protester från CUF. Tråkigt för jag hade gärna sett ett svar både från Centerstämman och från Unionens kongress, som också hålls i år.Här är bakgrundsbeskrivningen:

”Sveriges näringsliv är oerhört internationaliserat och vi är sedan ett par decennier en del av EU. Svenska företag verkar i många andra länder samtidigt som företag från allehanda länder köper eller startar verksamhet i vårt land. Vi har också många nya svenskar från olika håll i världen som startar bolag och anställer personal. Det innebär en på många sätt positiv och kreativ utveckling av vårt näringsliv. Ungefär 25 % av de privatanställda i Göteborgsområdet arbetar i utländskt ägda företag*. Trots förändringarna och en alltmer sammanlänkad värld har vi behållit det unika system som vi kallar ”den svenska modellen” där väldigt stor del av villkoren för de anställda i dessa bolag avtalas branschvis och genom frivilligt slutna kollektivavtal.  Branschvisa överenskommelser ger oöverträffat lämpligast villkor för varje del av näringslivet. Seriösa företag följer naturligtvis branschpraxis, men just att delar av anställningsvillkoren är en praxis och inte lag kan göra det svårt att för utländska ägare att förstå varför man ska t ex ge anställda minst den avtalade minimilönen, följa den maximala övertidsgränsen eller betala in till avtalspensionen. Så länge det är frivilligt att tillämpa avtalsvillkoren finns också hela tiden en risk att en mindre seriösa företag helt enkelt väljer att tjäna mer pengar genom att dumpa anställningsvillkoren.  Vad gäller den offentliga sektorn finns risken att mindre seriösa företag i offentliga upphandlingar lägger anbud, som baseras på låga kostnader på grund av bristfälliga anställningsvillkor. Det kan ge en kortsiktig besparing, men samhälleliga kostnader visar sig senare i notan för sjukskrivningar och ohållbart låga pensioner.”

Om yrkesval

Alltså, ibland undrar man. Hur ska ungdomar kunna välja utbildning och yrke när så många vuxna nedvärderar sina egna yrken? Har vi alla valt så fel att det inte går att rekommendera samma val till unga i vår omgivning? Ändå tragglar vi på i gamla invanda fotspår. Hur är det möjligt? Är vi verkligen så missnöjda? Knappast. De flesta av oss har nog ändå hittat en plats i arbetslivet där det känns att vi passar in och faktiskt gör lite nytta. Men lönen kanske är kass? Det må så vara i vissa fall, men i de flesta fall är nog även lönen ganska resonabel. Det är ju ändå så att oavsett yrke, så planar lönekurvan ut efter några år och så får man finna sig i att ungefär samma summa trillar in på lönekontot varje månad. Gör den bara det, så har vi ju valt rätt så till vida att yrkesvalet har lett till regelbundet arbete. Det är förmånligt och värt att rekommendera till unga. Yrket ger alltså jobb; det är faktiskt något som behövs och som uppskattas så till den grad att någon vill betala ut lön. Då är det väl värt att rekommendera till en ungdom?
Ibland känns det som vuxna behöver tänka till lite, sluta klanka på det egna yrket. Oavsett om det råkat bli arbete som kontorist, lärare, busschaufför, sjuksköterska, städare, kock, banktjänsteman eller något annat, så är det väl lika bra att erkänna: Har man varit i yrket flera år, så är det nog ändå ett hyfsat bra jobb. Dags att vi vuxna är lite mer positiva. Man ska ju börja med sig själv, så: yippie för transportsektorn, ständigt nya utmaningar, nya trafiker, krånglande datorprogam, telefoner och trilskande kunder. Inte en långtråkig dag på ett par decennier!

Om genuspedagogik:

I Kungsbacka har SD motionerat om ”att lägga ner allt trams om en könsneutral förskola och genuspedagogik” i förskolans värld. De vill att barnen ska få välja vad de vill leka med. Men, hallå? Det är väl just det genuspedagogik syftar till: att pojkar och flickor ska känna frihet att verkligen göra det de vill, utan att begränsas av här och nu rådande könsnormer; att inte förskolans leksaker och aktiviteter delas i stereotypt rosa och blått på leksakskatalogernas absurda vis. Väljer vi då inte lekar, fritidsaktiviteter och arbeten fritt i ett modernt land som Sverige? Njae, vi kanske överskattar oss själva. Traditioner och omedvetna vanor styr sannolikt vardagsvalen mer än vi anar.
Sverige har en arbetsmarknad som är hårt segregerad i manliga och kvinnliga sektorer; kvinnor i vård och omsorg och män på byggarbetsplatser och i verkstäder. Personal i förskolan och skolans lägre årskurser är nästan enbart kvinnlig och flickor klarar sig genomgående bättre i skolan. Varför passar inte dagens skola pojkar lika bra? Hur grundläggs egentligen de attityder som göra att nästan bara flickor väljer vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet, medan pojkar väljer fordons- och teknikprogram. Men vi kanske vill ha det så? Ja, det kanske vi vill i viss mån, men sannolikt är det så att vanans makt begränsar våra val, vi suboptimerar våra liv och vårt gemensamma samhälle om vi inte ibland lyfter blicken och funderar över andra sätt att vara flicka och pojke, kvinna och man. Manligt och kvinnligt har helt klart varierat under historien och mellan olika kulturer. Där har genuspedagogiken en uppgift att fylla, att tidigt verka för friare livsval.