Om Fjärås skolor

Vi är oroade över den skillnad i standard som uppstår mellan skolorna i olika delar av Kungsbacka. I många områden byggs nytt och modernt, medan andra områden med gamla skolor får stå tillbaka. Skolorna i Fjärås har väntat länge på utbyggnad och renovering. Utbyggnad är budgeterad 2014-15, men någon konkret plan har fortfarande inte redovisats. En del av skolbyggnaderna är i dåligt skick, andra är inte anpassade för moderna undervisningsmetoder. Dessutom har Fjärås Bräckaskolan för närvarande platsbrist. För en hållbar utveckling där man på längre sikt kan bibehålla en god kvalitet på undervisningen och behålla den engagerade personalen i verksamhetsområdet behövs stora förbättringar.
Även övrig utveckling av Fjärås hämmas av otillräcklig skolkapacitet. Bostäder och samhällsservice utvecklas inte optimalt så länge som Fjärås skolor får stå tillbaka för utbyggnader i andra delar av Kungsbacka. Det som byggs i närområdet är på enskildas initiativ, men i Fjärås finns utrymme för ytterligare bostäder, verksamheter och service.
"Vi ser hela landet"
Centerpartiet, Fjärås skolgrupp
genom Karin Green

Om euron

Valutakomplikationerna i ett eventuellt nytt faktureringssystem väckte minnen. Minnen från förra jobbet där mycket var på tyska och alla priser skulle räknas om till och från euro. Minnen från folkomröstningen om euron där vi alla röstade; och långt tillbaka varvet som lär ha köpt i mark och sålt i dollar, alltmedan marken steg och dollarn tappade. Utrikeshandel var och är inte riskfritt.

Många starka åsikter kom till uttryck vid folkomröstningen. Med tanke på alla euro-kriser som varit sedan dess, så var det väl tur att vi inte gick med. Men i grunden lär det vara andra bakomliggande orsaker än den gemensamma valutan som avgör euro-ländernas ekonomiska ställning; och tänk vad enkelt det varit. Samma valuta överallt i Europa, aldrig behöva växla pengar eller gardera för kursrisk på den europiska hemmamarknaden. Olika valutor komplicerar. Även inom landet vill somliga företag betala i sek, andra i euro eller dollar beroende på var de har intäkter. Det tar tid och kraft som kunde använts till produktivt arbete. Kanske svenska företag ibland prisar ut sig när man garderar för kursförluster och våra importvaror blir onödigt dyra. Det kostar förstås att ordna med valutakonton, terminsvalutor och annat smått och gott som bankerna gärna säljer.

Om transporter

De flesta transporter är onödiga menade någon på Facebook. Ja, ibland undrar man ju – och förundras.  Äpplena och den andra frukten är väl en sak. När vi har vår, skördar de för fullt på södra delen av jordklotet och kaffe, kakao och en del annat växer väl inget vidare i vårt klimat förstås. Att ta hand om färskvarorna blir då en slags världshushållning.
Men före påsk, när det vräker in containers med lammkött från Nya Zealand. Där har man ju verkligen lyckats med att maximera transportsträckans längd. Det går faktiskt inte att komma längre bort än så. Vi har väl får i Sverige och i Europa? Har sett en massa får i Sverige och i Skottland kryllade det vad jag minns av får och lammungar på ängar och bergssluttningar. När det skickas containers med ”wooden splints” från Chile till Vetlanda? Visst finns det träd i Småland. Jag har då bestämt för mig att vi körde igenom skogspartier när vi var i Vimmerby. De borde duga till trästickor. Det kan ju inte behövas några gigantiska träd till det. När samma företag, år ut och år in, skickar pallar till Tyskland för desinficering i någon tekniskt avancerad anläggning, hellre än att investera i en anläggning här eller när kalvkorven får åka från Skåne till Polen för att skivas och paketeras där? Vad hände för övrigt med Italiens och med Spaniens skoindustri? Det är säkert jättefina vårskor som kommer åkande från Dominikanska Republiken. Men ändå, ska allting verkligen tillverkas i ”Långtbortistan”? På något vis känns det faktiskt just onödigt.

Om vab, vob, jobb

Alltså, hela ordet vobba är ett felslut; som en sådan där geometrisk synvilla. Att vobba är i sig en omöjlighet. Arbete utförs på arbetsgivarens uppdrag och bekostnad. Den som är hemma med sitt sjuka barn vabbar på försäkringskassans och ytterst våra skattemedels bekostnad. Därför mötas aldrig de två. Det är antingen det ena eller det andra. Om det sjuka barnets förälder istället kollar jobbmail eller förbereder ett kundbesök, ja då har vabbandet övergått i arbete och ska följaktligen bekostas av arbetsgivaren. Den som sköter diverse arbetsuppgifter hemifrån, hen arbetar. Arbetsgivare ska inte gynnas av att personal som är hemma för vab ändå jobbar. Anställda ska naturligtvis kunna ersätta varandra i händelse av egen eller ett barns sjukdom.  Vem vill att våra skattepengar ska användas till att subventionera arbetsgivare som inte anställer tillräckligt med personal? Som inte sätter in vikarier eller fördelar arbetet så att sjukdomsperioder går att överbrygga? Då ger man arbetsgivare som ignorerar den psykosociala arbetsmiljön ekonomiska fördelar framför de som har ett annat synsätt. Nej, arbete är arbete och sjuka barn har rätt till förälderns odelade omtanke och uppmärksamhet. Är barnet på bättringsvägen och leker självt, så varsågod och slå på datorn, men kalla det inte för vobba eller något annat obskyrt. Kalla det för vad det är, att arbeta hemifrån. Alltså att jobba med ”j” och ingen annan begynnelsebokstav.

Om pensionen

På arbetslivets kapplöpningsbana jagar vi fram i ett ständigt ökande tempo, men det hägrande målet, pensionen verkar flytta sig allt längre bort. Både orange och rött kuvert har landat i brevlådan, men för att få samma andel lön i pension som tidigare generationer förutsätts vi nu arbeta ytterligare månader eller till och med år, beroende på när vi kom till världen. Pengarnas tryter och pensionssystemet ska utredas igen för att pengarna ska räcka till i slutändan. Medlet lär bli att få Sveriges befolkning att arbeta längre, men hur ska det fungera för den enskilde? Förslag har framförts om att skjuta upp möjligheten att ta ut pension i ytterligare två år, till 63 år. Samtidigt skulle man då förlänga rätten att arbeta kvar ytterligare två år, till 69 år. Är det verkligen realistiskt? Dagens arbetsliv är krävande, många gånger både fysiskt och psykiskt. Företag utsatta för internationell konkurrens eller utländska företag med verksamhet i Sverige, har knappast intresse av att behålla äldre, som inte hänger med i tempot. Finns inte rätt personal att tillgå, så hittar man en annan lösning, här eller utomlands. Hur ska den orka som vid hög ålder snabbt ska pressa in kunskaper om nya datorprogram, nya produkter och nyordningar i form av interna omorganisationer? Eller den som har ett fysiskt tungt arbete?

Många människor är som väl är friska och krya långt upp i åren, men hur blir det när det är stora ålderskillnader i ett parförhållande?  Om Kålle är 75 när Ada är 65? Eller när den ena parten i ett förhållande är sjuklig? Det blir svårt att vårda en anhörig och samtidigt gå vidare i arbetslivet som om ingenting förändras med stigande ålder. Naturligtvis är det positivt i den mån äldre kan, vill och orkar fortsätta jobba och ge sitt bidrag till den gemensamma välfärden, men pensionssystemet måste ha rejält stor flexibilitet för att fungera bra för alla.

Om Twitter

Twitter definieras alltså som en mikroblogg där meddelanden får vara maximalt 140 tecken långa. Det är inte helt enkelt att formulera något kärnfullt på 140 tecken. Det är klart. Det kan vara nog så svårt att formulera en åsikt i en insändare på maximalt 1500 tecken. Så vad händer? Fattar man sig oerhört kort på Twitter? Njae, det varierar minsann. De 140 tecknen kan innehålla en bild eller en länk. Gott så. Men inte nöjer sig användarna med detta. Nej då, somliga drar ut på sin text i fem, sex, sju, tio tweets direkt efter varandra. Men hallå, då har man väl inte förstått poängen? Meningen var just att fatta sig kort. Klarar man inte det så finns det bloggar till förfogande som inte är mikro = µ (my), alltså väldigt litet. Ska man följa några twittrare, så vill man väl se tweets från fler än en person i sitt flöde?

Ett annat obegripligt fenomen är varför politiker ska referera fotbollsmatcher eller melodifestivalen? Visst, någon enstaka tweet för att visa sitt intresse för fotboll eller någon annan sport, men är det någon som följer en politiker på Twitter för att få senaste nytt i Allsvenskan? Vill man ha sportreferat så följer man rimligen en sportreporter eller tidning. Vill man veta hur det går i melodifestivalen, så slår man väl på Tv:n. Så finns det de som svär. Inte så ovanligt i levande livet förstås, men hur ser det egentligen ut i skrift? Lockar en politiker seriösa följare om det första som möter en intresserad är en mening som innehåller svärord? Knappast. Visst är en hel del intressant på Twitter, men emellanåt är man tacksam att knappen avfölj finns och fungerar.

Om yrkesval

Alltså, ibland undrar man. Hur ska ungdomar kunna välja utbildning och yrke när så många vuxna nedvärderar sina egna yrken? Har vi alla valt så fel att det inte går att rekommendera samma val till unga i vår omgivning? Ändå tragglar vi på i gamla invanda fotspår. Hur är det möjligt? Är vi verkligen så missnöjda? Knappast. De flesta av oss har nog ändå hittat en plats i arbetslivet där det känns att vi passar in och faktiskt gör lite nytta. Men lönen kanske är kass? Det må så vara i vissa fall, men i de flesta fall är nog även lönen ganska resonabel. Det är ju ändå så att oavsett yrke, så planar lönekurvan ut efter några år och så får man finna sig i att ungefär samma summa trillar in på lönekontot varje månad. Gör den bara det, så har vi ju valt rätt så till vida att yrkesvalet har lett till regelbundet arbete. Det är förmånligt och värt att rekommendera till unga. Yrket ger alltså jobb; det är faktiskt något som behövs och som uppskattas så till den grad att någon vill betala ut lön. Då är det väl värt att rekommendera till en ungdom?
Ibland känns det som vuxna behöver tänka till lite, sluta klanka på det egna yrket. Oavsett om det råkat bli arbete som kontorist, lärare, busschaufför, sjuksköterska, städare, kock, banktjänsteman eller något annat, så är det väl lika bra att erkänna: Har man varit i yrket flera år, så är det nog ändå ett hyfsat bra jobb. Dags att vi vuxna är lite mer positiva. Man ska ju börja med sig själv, så: yippie för transportsektorn, ständigt nya utmaningar, nya trafiker, krånglande datorprogam, telefoner och trilskande kunder. Inte en långtråkig dag på ett par decennier!