Om Twitter

Twitter definieras alltså som en mikroblogg där meddelanden får vara maximalt 140 tecken långa. Det är inte helt enkelt att formulera något kärnfullt på 140 tecken. Det är klart. Det kan vara nog så svårt att formulera en åsikt i en insändare på maximalt 1500 tecken. Så vad händer? Fattar man sig oerhört kort på Twitter? Njae, det varierar minsann. De 140 tecknen kan innehålla en bild eller en länk. Gott så. Men inte nöjer sig användarna med detta. Nej då, somliga drar ut på sin text i fem, sex, sju, tio tweets direkt efter varandra. Men hallå, då har man väl inte förstått poängen? Meningen var just att fatta sig kort. Klarar man inte det så finns det bloggar till förfogande som inte är mikro = µ (my), alltså väldigt litet. Ska man följa några twittrare, så vill man väl se tweets från fler än en person i sitt flöde?

Ett annat obegripligt fenomen är varför politiker ska referera fotbollsmatcher eller melodifestivalen? Visst, någon enstaka tweet för att visa sitt intresse för fotboll eller någon annan sport, men är det någon som följer en politiker på Twitter för att få senaste nytt i Allsvenskan? Vill man ha sportreferat så följer man rimligen en sportreporter eller tidning. Vill man veta hur det går i melodifestivalen, så slår man väl på Tv:n. Så finns det de som svär. Inte så ovanligt i levande livet förstås, men hur ser det egentligen ut i skrift? Lockar en politiker seriösa följare om det första som möter en intresserad är en mening som innehåller svärord? Knappast. Visst är en hel del intressant på Twitter, men emellanåt är man tacksam att knappen avfölj finns och fungerar.