Om transporter

De flesta transporter är onödiga menade någon på Facebook. Ja, ibland undrar man ju – och förundras.  Äpplena och den andra frukten är väl en sak. När vi har vår, skördar de för fullt på södra delen av jordklotet och kaffe, kakao och en del annat växer väl inget vidare i vårt klimat förstås. Att ta hand om färskvarorna blir då en slags världshushållning.
Men före påsk, när det vräker in containers med lammkött från Nya Zealand. Där har man ju verkligen lyckats med att maximera transportsträckans längd. Det går faktiskt inte att komma längre bort än så. Vi har väl får i Sverige och i Europa? Har sett en massa får i Sverige och i Skottland kryllade det vad jag minns av får och lammungar på ängar och bergssluttningar. När det skickas containers med ”wooden splints” från Chile till Vetlanda? Visst finns det träd i Småland. Jag har då bestämt för mig att vi körde igenom skogspartier när vi var i Vimmerby. De borde duga till trästickor. Det kan ju inte behövas några gigantiska träd till det. När samma företag, år ut och år in, skickar pallar till Tyskland för desinficering i någon tekniskt avancerad anläggning, hellre än att investera i en anläggning här eller när kalvkorven får åka från Skåne till Polen för att skivas och paketeras där? Vad hände för övrigt med Italiens och med Spaniens skoindustri? Det är säkert jättefina vårskor som kommer åkande från Dominikanska Republiken. Men ändå, ska allting verkligen tillverkas i ”Långtbortistan”? På något vis känns det faktiskt just onödigt.

Om vab, vob, jobb

Alltså, hela ordet vobba är ett felslut; som en sådan där geometrisk synvilla. Att vobba är i sig en omöjlighet. Arbete utförs på arbetsgivarens uppdrag och bekostnad. Den som är hemma med sitt sjuka barn vabbar på försäkringskassans och ytterst våra skattemedels bekostnad. Därför mötas aldrig de två. Det är antingen det ena eller det andra. Om det sjuka barnets förälder istället kollar jobbmail eller förbereder ett kundbesök, ja då har vabbandet övergått i arbete och ska följaktligen bekostas av arbetsgivaren. Den som sköter diverse arbetsuppgifter hemifrån, hen arbetar. Arbetsgivare ska inte gynnas av att personal som är hemma för vab ändå jobbar. Anställda ska naturligtvis kunna ersätta varandra i händelse av egen eller ett barns sjukdom.  Vem vill att våra skattepengar ska användas till att subventionera arbetsgivare som inte anställer tillräckligt med personal? Som inte sätter in vikarier eller fördelar arbetet så att sjukdomsperioder går att överbrygga? Då ger man arbetsgivare som ignorerar den psykosociala arbetsmiljön ekonomiska fördelar framför de som har ett annat synsätt. Nej, arbete är arbete och sjuka barn har rätt till förälderns odelade omtanke och uppmärksamhet. Är barnet på bättringsvägen och leker självt, så varsågod och slå på datorn, men kalla det inte för vobba eller något annat obskyrt. Kalla det för vad det är, att arbeta hemifrån. Alltså att jobba med ”j” och ingen annan begynnelsebokstav.

Om pensionen

På arbetslivets kapplöpningsbana jagar vi fram i ett ständigt ökande tempo, men det hägrande målet, pensionen verkar flytta sig allt längre bort. Både orange och rött kuvert har landat i brevlådan, men för att få samma andel lön i pension som tidigare generationer förutsätts vi nu arbeta ytterligare månader eller till och med år, beroende på när vi kom till världen. Pengarnas tryter och pensionssystemet ska utredas igen för att pengarna ska räcka till i slutändan. Medlet lär bli att få Sveriges befolkning att arbeta längre, men hur ska det fungera för den enskilde? Förslag har framförts om att skjuta upp möjligheten att ta ut pension i ytterligare två år, till 63 år. Samtidigt skulle man då förlänga rätten att arbeta kvar ytterligare två år, till 69 år. Är det verkligen realistiskt? Dagens arbetsliv är krävande, många gånger både fysiskt och psykiskt. Företag utsatta för internationell konkurrens eller utländska företag med verksamhet i Sverige, har knappast intresse av att behålla äldre, som inte hänger med i tempot. Finns inte rätt personal att tillgå, så hittar man en annan lösning, här eller utomlands. Hur ska den orka som vid hög ålder snabbt ska pressa in kunskaper om nya datorprogram, nya produkter och nyordningar i form av interna omorganisationer? Eller den som har ett fysiskt tungt arbete?

Många människor är som väl är friska och krya långt upp i åren, men hur blir det när det är stora ålderskillnader i ett parförhållande?  Om Kålle är 75 när Ada är 65? Eller när den ena parten i ett förhållande är sjuklig? Det blir svårt att vårda en anhörig och samtidigt gå vidare i arbetslivet som om ingenting förändras med stigande ålder. Naturligtvis är det positivt i den mån äldre kan, vill och orkar fortsätta jobba och ge sitt bidrag till den gemensamma välfärden, men pensionssystemet måste ha rejält stor flexibilitet för att fungera bra för alla.