Om semester

Semester då? Det borde väl vara en säker indikation på fattigdom eller rikedom?
Om man åker till Thailand på långsemester, då är man väl välbeställd? Ja, antagligen.
Så, om man inte åker till Thailand på semester, då är man fattig? Nej, knappast.
Ekvationen är inte så enkel, men visst är det viktigt att ha semester av något slag. Semesterresan behöver inte nödvändigtvis gå hela vägen runt jorden. Det viktiga är ju ändå att göra något annat än det man gör i vardagen. Om det sedan är att resa utomlands eller att campa, cykla eller vandra runt i hembygden. Sak samma, men med den stress de flesta familjer upplever i arbetsveckorna, så behövs ett avbrott i vardagen. Om inte för en långresa, så för att vila ut och vara tillsammans utan stress och ladda för de resterande 11 månaderna av året. Den svenska sommaren är verkligen härlig - om det nu bara kunde sluta regna…

Om mobiltelefoner

Emellanåt stöter man fortfarande på en och annan kostymklädd nisse som talar högt och ljudligt i mobiltelefonen, som för att visa att han minsann har tillgång till sååå avancerad teknisk utrustning att han kan tala med sina affärsbekanta på distans. Imponerande? Knappast. Bara störande i ett land där i stort sett varenda unge har en Iphone (fast ungdomarna har ofta vett att sms:a istället för att babbla högt och ljudligt på allmänna kommunikationsmedel).
Så är det någon äldre, som tycker att den där tiggaren kan ju inte vara fattig, hen har ju en fin mobil att ringa i. Men, hallå eller? Begagnade mobiler delas ut av välgörenhetsorganisationer eller köps för några hundringar på Blocket. 
Nej, faktum är att innehav av mobiltelefon är inget rikedomsbevis längre.  Det är näst intill som att ha kläder på kroppen. Utan mobil finns man nästan inte och får svårt att uträtta dagliga ärenden eller hålla kontakt med släkt och vänner. Mobilen får alltså högsta prioritet även vid en väldigt blygsam inkomst. Enligt FN statistik har 6 miljarder människor tillgång till mobiltelefon, men bara 4,5 miljarder har tillgång till ren toalett - värt att begrunda vid nästa toabesök. 

Om svensk rasism

Efter EU-valet verkar etablerade debattörer och politiker vara ense. Inte kan väl 10 % av svenskarna vara rasistiska? De har nog bara inte förstått vad de röstat på. Jaså?
Men vi som inte levt i decennier i politiskt korrekta sammanhang har ju sett och hört en del annat. Det har varit negerhistorier och vandringssägnen om hur invandrare brutit upp parketten i vardagsrummet för att odla potatis, varningar för utländska killar, krogvakter som inte får släppa in mörka killar för då kommer inte svenska tjejer, berättelser om hur välsituerade familjer efter kriget sållade bort foton med Hitlerhälsningar ur albumen och taggar med BSS vid busshållplatserna. Listan kan göras lång. Förr skulle svartskallarna från Italien åka hem, sedan var det grekerna, turkarna, iranierna och nu somalierna som inte är som oss. Sverige har ju haft invandring från många håll genom årens lopp och vartefter grupperna etablerat sig i samhället så har rasismens fokus flyttats till en ny grupp. 

Nej, 10 % känns tyvärr ganska logiskt och nu har alltså svenska SD ett mandat i EU parlamentet.  Där finns redan främlingsfientliga partier från andra länder. Undrar om de betänkt att de måste umgås med utlänningar varenda dag i Bryssel?