Om pensionen

På arbetslivets kapplöpningsbana jagar vi fram i ett ständigt ökande tempo, men det hägrande målet, pensionen verkar flytta sig allt längre bort. Både orange och rött kuvert har landat i brevlådan, men för att få samma andel lön i pension som tidigare generationer förutsätts vi nu arbeta ytterligare månader eller till och med år, beroende på när vi kom till världen. Pengarnas tryter och pensionssystemet ska utredas igen för att pengarna ska räcka till i slutändan. Medlet lär bli att få Sveriges befolkning att arbeta längre, men hur ska det fungera för den enskilde? Förslag har framförts om att skjuta upp möjligheten att ta ut pension i ytterligare två år, till 63 år. Samtidigt skulle man då förlänga rätten att arbeta kvar ytterligare två år, till 69 år. Är det verkligen realistiskt? Dagens arbetsliv är krävande, många gånger både fysiskt och psykiskt. Företag utsatta för internationell konkurrens eller utländska företag med verksamhet i Sverige, har knappast intresse av att behålla äldre, som inte hänger med i tempot. Finns inte rätt personal att tillgå, så hittar man en annan lösning, här eller utomlands. Hur ska den orka som vid hög ålder snabbt ska pressa in kunskaper om nya datorprogram, nya produkter och nyordningar i form av interna omorganisationer? Eller den som har ett fysiskt tungt arbete?

Många människor är som väl är friska och krya långt upp i åren, men hur blir det när det är stora ålderskillnader i ett parförhållande?  Om Kålle är 75 när Ada är 65? Eller när den ena parten i ett förhållande är sjuklig? Det blir svårt att vårda en anhörig och samtidigt gå vidare i arbetslivet som om ingenting förändras med stigande ålder. Naturligtvis är det positivt i den mån äldre kan, vill och orkar fortsätta jobba och ge sitt bidrag till den gemensamma välfärden, men pensionssystemet måste ha rejält stor flexibilitet för att fungera bra för alla.