Om mobiltelefoner

Emellanåt stöter man fortfarande på en och annan kostymklädd nisse som talar högt och ljudligt i mobiltelefonen, som för att visa att han minsann har tillgång till sååå avancerad teknisk utrustning att han kan tala med sina affärsbekanta på distans. Imponerande? Knappast. Bara störande i ett land där i stort sett varenda unge har en Iphone (fast ungdomarna har ofta vett att sms:a istället för att babbla högt och ljudligt på allmänna kommunikationsmedel).
Så är det någon äldre, som tycker att den där tiggaren kan ju inte vara fattig, hen har ju en fin mobil att ringa i. Men, hallå eller? Begagnade mobiler delas ut av välgörenhetsorganisationer eller köps för några hundringar på Blocket. 
Nej, faktum är att innehav av mobiltelefon är inget rikedomsbevis längre.  Det är näst intill som att ha kläder på kroppen. Utan mobil finns man nästan inte och får svårt att uträtta dagliga ärenden eller hålla kontakt med släkt och vänner. Mobilen får alltså högsta prioritet även vid en väldigt blygsam inkomst. Enligt FN statistik har 6 miljarder människor tillgång till mobiltelefon, men bara 4,5 miljarder har tillgång till ren toalett - värt att begrunda vid nästa toabesök.