Om flyktingboende

På insändarsidorna i lokalpressen klagar somliga över att Kungsbacka kommun köpt ett hus som bostad för ensamkommande flyktingbarn. Ska de gynnas, när inte våra egna ungdomar hittar bostäder, heter det. Men hallå, hur tänker de då? Nej, det är verkligen inte lätt för svenska ungdomar att flytta hemifrån i den bostadsbrist och med de prislägen som gäller i Göteborgsområdet, men det är inte riktigt jämförbart.
De här barnen är i femtonårsåldern. Pojkarna har flytt mot ett okänt mål, på en resa där de inte vet om de kommer levande fram. Det är alltså driftiga ungdomar. Nu har de fått uppehållstillstånd och kan se framåt i livet, men de har inga föräldrar eller släktingar här som tar hand om dem, lagar mat och hjälper till med läxor. Då behöver vi göra vad vi kan för att de ska klara sin skolgång och bli trygga medborgare. Svårt? Dyrt? Ja, kanske det, men heller inte omöjligt. För övrigt kan man ju från kostnaden dra av en summa för att för dessa femtonåringar har inte skattekollektivet bekostat vare sig barnomsorg eller föräldrars vab-dagar.  Kommer de igenom högstadiet och gymnasieskolan med rimliga resultat och hittar sin plats på arbetsmarknaden, så omvandlas kostnaderna till en vinstlott i form av nya, friska krafter i en annars åldrande befolkning.